Framgångshistorier

Från ViktVäktare till ultraloppslöperska

För snart 20 år sedan gick Mia till ViktVäktarna för att gå ner i vikt och lära sig om mat. Hon har inte bara hållit vikten, utan även hittat en ny passion.

Mia, 23 kg

 

“ – Det visade sig att jag hade mycket uthållighet och pannben inom mig, säger Mia.  ”


Mias liv innehöll en gång i tiden mycket bakverk, cigaretter och godis. Idag har hon bytt ut det mot en helt annan livsstil med massor av träning och bra mat. Det började hos ViktVäktarna där Mia, förutom att lära sig om mat och innehåll, även lärde sig att sätta upp små delmål - något hon fortsatt att göra genom hela sitt liv både i sin träning och på jobbet. 
– Jag firar hellre framgångar än piskar mig själv för att jag har gjort fel. 

Inget händer över en natt
När Mia gick ner i vikt började hon även träna på gym och jogga ett par gånger i veckan. 
– Jag orkade inte ens springa 2,5 km, nu springer jag 25 mil! 

Löpträningen gick i vågor och första gången som Mia sprang ett Marathon var när hon blev utmanad av sin man. 
– 2002 slutade vi röka och varje gång vi blev sugna på att röka gick vi en promenad. Tillslut föreslog min man att vi skulle börja jogga och jag blev utmanad att springa Stockholm Marathon. 2004 sprang jag mitt första Marathon och 2005, efter mitt andra Marathon, la jag skorna på hyllan igen. 
 

Det var först 2007 som Mia tog upp löpningen på allvar igen. 
– Efter att jag kommit i mål på ett Marathonlopp så kände jag mig fortfarande pigg och fräsch och undrade om detta verkligen var allt. Så då valde jag att lägga på distans istället för fart och 2009 gjorde jag mitt första Ultralopp (längre än en Marathon). 

TransScania
TransScania är ett 246km långt lopp som går genom hela Skåne. Distansen kommer från Spartathlon som är ett historiskt ultralopp mellan Athen och Sparta. När en löparkompis nämnde Spartathlon för Mia kunde hon inte riktigt släppa tanken. 
– Jag genomförde mitt första TransScania lopp 2010. Då tog loppet 56 timmar. Det var planerat att jag skulle springa med en vän men han blev sjuk en vecka innan loppet och kunde inte delta så jag fick fokusera om och göra det själv. När jag kom i mål var jag väldigt känslosam för att jag hade klarat det och enligt min bror så har jag sagt ”16 mil är okej, men 24 är fan inte det!”. Det kommer jag inte ihåg att jag har sagt så i år gjorde jag det igen. Jag var ju tvungen att ställa upp för min vän som äntligen skulle kunna delta. Den här gången tog det bara 49 timmar, jag förkortade tiden med en arbetsdag! Direkt efter målgången visste jag att jag ska göra det igen! 

Äventyr, träning och motivation
– Jag ser inte loppet i sig som träning utan som ett äventyr och en utmaning. Till vardags tränar jag inte så extremt, jag jobbar heltid och det finns inte tid att springa långdistanser hela tiden. Jag lägger ungefär 5-10 timmar i veckan på mitt välmående, istället för att titta på TV så tränar jag. 

På en vecka springer Mia i snitt en mil om dagen och går på gymmet ett par gånger i veckan för att träna upp sin styrka. 

– Det går inte att sitta och vänta på att motivationen ska komma. Motivationen kommer när du är ute och tränar, efter 15 minuter när endorfinerna frisläpps. Jag bestämmer mig och planerar in träningen i kalendern. Det gäller att hitta möjligheter! 

Stark och välmående kropp
Även om Mia tränar mycket måste hon fortfarande tänka på vad hon stoppar i sig. 
– När jag gick ner i vikt tränade jag för att få äta, nu äter jag bra för att kunna träna. Kroppen vänjer sig fort och även jag måste tänka på vad jag äter. Jag försöker undvika godis för det mår jag inte bra av.
Mia har redan siktet inställt på nästa års TransScania och tänker fortsätta att röra på sig tills hon blir gammal. 
– En stark och välmående kropp är väldigt viktigt för mig. Träningen ger många positiva effekter och sen visade det sig att jag hade mycket uthållighet och pannben inom mig!