Varför jag längtar till klimakteriet

Just nu går jag och väntar på att mensen ska börja. Inte för att jag är orolig att den inte kommer, utan för att jag vill få det överstökat. De senaste fyra dagarna har jag försökt gå till jobbet, träffa vänner och leva som vanligt, samtidigt som jag varit på dåligt humör, haft mensvärk, varit förstoppad och kämpat med migrän. Jag är 47 och undrar, ärligt talat, hur länge jag ska behöva stå ut med det här. Ljuset i slutet av tunneln? Klimakteriet. Den dag allt det här är över.

Jag fick min första mens när jag var tolv och ett halvt, och den har aldrig varit så här jobbig. Jag har alltid haft ganska korta och lätta blödningar. Visst, min cykel har varit oregelbunden ibland (som gången jag bar vit klänning på en festival – på en ö där färjan gick en gång i timmen – och mensen kom två dagar för tidigt), och jag har haft mensvärk och humörsvängningar. Men aldrig flera dagar i förväg. Och aldrig allt samtidigt. Inte som nu.

Jag förstår att det är förklimakteriet. Den där utdragna, ofta osynliga starten på klimakteriet som det inte pratas så mycket om. Kanske är det kroppens dramatiska farväl till mensen, eller ett sätt att få mig att börja släppa taget om fertiliteten och acceptera att tiden går.

Klimakteriet, liksom andra tecken på att vi blir äldre, verkar drabba oss alla på oväntade sätt. Men för mig har det faktiskt inte varit så jobbigt att bli äldre. Jag började få gråa hår redan i 20-årsåldern, och efter att ha slingat det genom åren har jag nu låtit håret växa ut helt vitt – och känner mig bekväm med det. Kroppen har blivit lite mjukare, men eftersom jag bantat sedan lågstadiet har jag aldrig riktigt sett mig själv som någon med en ”sexig kropp”. Jag har provat både botox och fillers, men det kändes inte värt pengarna.

Så jag har valt att åldras på ett naturligt sätt. Men det betyder inte att jag gett upp. Jag går fortfarande på brasiliansk vaxning varje månad. Jag hade på mig minikjol och en skir svart blus på min födelsedagsfest i somras. Mitt senaste seriösa förhållande var med en man över 15 år yngre än jag – och jag hade högre sexlust än honom, så där har det inte direkt varit några problem. Jag vet inte om jag ser bättre ut i förklimakteriet, men jag känner mig bättre än någonsin. Jag känner mig mest som mig själv – som att det tagit hela livet att landa i min egen kropp. Jag är jag, och jag är inte perfekt.

Jag vet att många kvinnor känner sig mer osynliga med åldern. Det hör jag både från vänner och på TikTok. Men för mig har det snarare känts som en lättnad. Visst, jag får inte lika mycket uppmärksamhet – men det har aldrig varit min grej. Folk har mest stirrat på min mage och undrat om jag är gravid, eller frågat vem som klippt mitt hår.

På så sätt känns det nästan som att åldrandet är en belöning för oss som brottats med självkänslan under våra "bästa år”. Jag känner mig mer färgstark än någonsin. Jag är inte rädd för att säga vad jag tycker. Ibland blir det kanske till och med lite för mycket. Jag går gärna ut och äter själv, och dansar till stängning om jag har lust. Jag har inte blivit en ny, medelålders version av mig själv – jag har bara slutat be om ursäkt för att jag tar plats.

Så nej, jag sörjer inte att jag blir äldre. Jag ser min långsamma väg in i klimakteriet som början på något nytt. En slags frihet. Och vet du vad som blir det tydligaste tecknet på den friheten? Att jag aldrig mer behöver köpa tamponger. Det ser jag faktiskt fram emot.

Denna artikel är endast avsedd som information och ersätter inte råd, diagnos eller behandling från en läkare. Prata alltid med din vårdgivare för personlig vägledning.